Kråkfötterna avslöjade förfalskaren
1) Josefine Sjöberg, du är doktorand inom projektet ”Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets första hälft”. Hur kom du in på det spännande ämnet förfalskare och falsifikat?
Idén till projektet föddes då Mikael Korhonen i tiderna gjorde släktforskning om en förfader som hade använt förfalskade sedelmynt. De förfalskade sedlarna från början av 1800-talet hittade han till sin förvåning bevarade i arkivet. Upptäckten inspirerade till skapandet av detta större forskningsprojekt där förfalskningar ska studeras ur många olika perspektiv. Jag blev förra våren tillfrågad om jag ville vara med i projektet och jag svarade genast ja, för det lät ju himla spännande!
2) Hur vanligt var det med förfalskade sedelmynt? Var falska pengar vanligare än andra typer av förfalskade dokument?
Förfalskande av sedelmynt och användning av dem var ett rätt så allmänt brott under början av 1800-talet. En bidragande orsak var att det vid denna tid fanns två olika valutor i användning i Finland, svenska riksdaler och ryska rubler, vilket kunde vara förvirrande för de breda befolkningslagren. Det var helt enkelt svårt för många att känna igen de olika valutorna och huruvida de var äkta eller inte. Förfalskare kunde därmed dra nytta av denna situation. Enligt våra preliminära beräkningar var förfalskade sedlar och mynt den näst största kategorin av förfalskningar under den tidsperiod vi undersöker. Den vanligaste formen av förfalskningar var prästbevis.
3) Hur ofta var brister i språkkunskaperna och okunskap i skrivpraktiker det som avslöjade förfalskarna? Eller fanns det extra skickliga förfalskare som kunde livnära sig på att producera falsifikat?
Det fanns absolut fall där dokumentens språkliga drag gjorde det uppenbart att det handlade om en förfalskning, men det verkar ha varit vanligare att förfalskarna avslöjades på grund av dokumentens felaktiga innehåll. Bristande språk eller skrivstil i dokumentet kunde sedan vara den faktor som ytterligare befäste misstankarna. Men många av falsifikaten är väldigt snyggt skrivna, och det fanns definitivt vissa förfalskare som livnärde sig på att producera falsifikat. Dessa förfalskare finns sällan namngivna i källmaterialet, men i flera fall berättar anklagade att de hade gett någon peng i ersättning till en ”okänd karl” för att få skrivet ett dokument de behövde.
