Tre frågor till professor emeritus Nils Erik Villstrand
1. Professor emeritus Nils Erik Villstrand, du firade nyligen din 70-årsdag. Vad är det bästa med att fylla sjuttio och hur tillbringar du dina pensionärsdagar? Hinner du alls vara ledig?
Det bästa är att överhuvudtaget och tack vare avancerad läkarvetenskap ha förmånen att finnas till. Och därtill märka att man ännu kan göra något meningsfullt, som att senaste vecka under fem intensiva dagar guida en grupp på 35 personer från Sverige i Österbotten med sina bönehus, rior och salpeterlador m.m. Detta att förvisso ha passerat datumet för ”bäst före” men ändå kunna vara till viss glädje som historiker.
2. Vilka bokprojekt har du på gång och vilka böcker ser du fram emot att skriva?
Arbetar inte på ”stora pensionärsboken” utan skriver mest artiklar, historievetenskapliga och populariserande. Jag har förmånen att få delta i ett projekt om korruption och dålig förvaltning ur ett långt tidsperspektiv, finansierat av Finlands Akademi och lett av professor Petri Karonen i Jyväskylä. Kanske kan det bli någon bok ännu, vem vet, men med Riksdelen (2009) och Sveriges historia 1600-1721 (2011) tycker jag mig ha sagt det mesta av vad jag har att säga om mer övergripande frågor.
3. Riksarkivets verksamhet i din hemstad Vasa har varit hotad. Hur ställer du dig i den frågan?
I den frågan står jag på barrikaderna och uppmuntrar och samordnar så gott jag kan kampen mot det som vi här i Österbotten uppfattar som helsingforsiskt översitteri. Alla har rätt till sin historia, österbottningarna inklusive, och det som vuxit fram börjar vara förbluffande likt ett kulturellt klubbekrig och en folkrörelse för bevarandet av närkontakten med vårt kulturarv.
